I Lysekil råder full aktivitet dessa dagar. VM i matchracing pågår för fullt och stan är fylld av semesterlediga. Allsångskvällar i Stadsparken, rock- och popkonserter i Havsbadsparken är bara ett smakprov på allt som bjuds.
Mitt i allt detta utbud ägde den årliga konserten Sommarsång i Jenny Linds spår rum i Bohus-Malmöns kyrka. Konserten som är ett gemensamt arrangemang av de båda Folkets Hus-föreningarna i Lysekil och på Bohus-Malmön hade i år en tredje samarbetspartner, nämligen Föreningen L. Laurin i Lysekil.
Skandian dunkade tryggt när den laurinska veteranbogseraren Harry, fylld av förväntansfulla konsertbesökare, lämnade Anderssons kaj i Lysekil. Lite sjöhävning och några stänk vatten senare lade man till vid bryggan på Bohus-Malmön. Eller snarare, klättrade och bars passagerarna iland av den hjälpsamma besättningen. En segelbåt hade nämligen helt fräckt förtöjts vid tilläggsplatsen för passagerarfartyg.
Kyrkan, som för övrigt är den träkyrka som tidigare var placerad i Lysekil innan den nuvarande katedralen i granit byggdes, var fullsatt när de tre stipendiaterna presenterades. Amerikanska Ashley Harrington som nyss fyllda 21 år är den yngsta Jenny Lind-stipendiaten någonsin, Sveriges Jenny Lind-stipendiat Eva-Lotta Ohlsson som just avslutat sitt sista år på Operahögskolan i Göteborg och slutligen Otto Goldschmidt-stipendiaten, danska Linda Dahl Laursen som även erhållit en mängd andra prestigefyllda stipendier och priser.
Det fantastiska med musik är att den går över nationsgränser. Man måste inte kunna vare sig språk eller noter för att njuta av den. Programbladets förteckning över tonsättare visar en mångfald av nationaliteter, fransk, tysk, italiensk, amerikansk och svensk. Även hos kvällens stipendiater ses tre olika nationaliteter. Är det nån skillnad? Märks några nationella särdrag? Kanske...
Konserten öppnades av nordiskt blonda Eva-Lotta Ohlsson med En ung flickas betraktelse av Adolf Fredrik Lindblad i en skir och lekfull sång, avlöstes sedan av den mer kraftfulla Ashley Harrington i ett par stycken av de amerikanska tonsättarna Vaughan Williams och Samuel Barber.
De båda solisterna varvade sina framträdanden med lite småprat där amerikanska Ashley Harrington upprepade gånger visade sin tacksamhet över utmärkelsen och möjligheten att få komma till Sverige och sjunga.
Den absoluta höjdpunkten var nog Eva-Lotta Ohlssons inlevelsefulla sång och gestaltning i Je veux vivre – Jag vill leva, av fransmannen Charles Gounod. Som extranummer förenades de båda solisterna i en duett, även den av Lindblad och visade där prov på ett gott samspel.
Danska Otto Goldschmidt-stipendiaten Linda Dahl Laursen kom lite i skymundan bland de starka röster hon ackompanjerade. Inte heller fick hon mer än ett eget solostycke. Synd eftersom hon uppenbarligen har mycket att visa upp i sin konst.
Konserten avslutades med rejäla applåder och stående ovationer och i publiken hördes många glada omdömen. – Helt fantastiskt! Röster som man inte trodde fanns, säger Armin Lindquist med hustru Marianne som rest med Harry från Lysekil. – Lite mer pianomusik, hade Solweig Hansson, även hon bogserbåtspassagerare, önskat sig. – Fantastiskt! Genomgjutet! utropar Per Ekstedt, sommarboende på ön. – De kompletterade varandra väl, tillfogar hustrun Marita. En riklig kollekt lämnade den nöjda publiken i Bohus-Malmöns kyrka till de tre unga stipendiaterna.
Text: Ulrika Biltinge
Foto: Bernt Ortner